Kent Kentsson

Självbiografi

Jag föddes i ett litet land som heter Sverige. Året då jag föddes var 1929. Jag föddes i en kyrka i Stockholm. Redan när jag var 3 år började jag utveckla ett stort intresse för musik. Visserligen lyssnade jag bara på musik och när jag gjorde det var det barnvisor eller något.

När jag var 6 år skaffade mina föräldrar en radio åt mig, så nästan hela tiden satt jag på mitt rum och bara lyssnade. Och nu när jag tänker efter tror jag att mina föräldrar ångrar lite att de köpte radion åt mig, för att jag bara satt på rummet och inte gick ut och lekte med mina kompisar.

När jag var 10 år började andra världskriget. Som tur var, var vi inte med i det, men vi lät Tyskland åka igenom Sverige via våra tåg, som åkte från Tyskland till jag tror det var Norge. Nästan hela tiden andra världskriget höll på så sprang det hela tiden tyska trupper (nazister) fram och tillbaks som förmodligen skulle till tåget över till andra ställen i Europa. Till slut var andra världskriget över och nazisterna förlorade och Adolf Hitler dog.

Senare när jag var runt 18 år sökte jag till militären, men först behövde jag göra lumpen. Så jag gick med där och där fick jag lära mig skjuta, smyga, öva på anfall, marschera och försvara mitt land. Jag var i lumpen ungefär 1 år innan jag kom in i den riktiga armén. Jag var i armén i ungefär 2-3 år och under de åren hade jag hunnit bli löjtnant men jag slutade sedan i armén.

Senare när jag blev runt 40 skaffade jag ett jobb som pilot och jobbade som det tills jag gick i pension. Idag sitter jag på ett ålderdomshem och skriver en självbiografi och hoppas att den ska sälja.

/Kent Kentsson

Ahmed Mohamson

Hejsan,

Jag heter Ahmed Mohamson och jag är 37 år gammal. Min familj har flyttat runt mycket. Min pappa kommer från Somalia och min mamma kommer från Kenya. Jag har också en bror som är född i Kenya och själv kommer jag från Kongo. Min bror är fett cool. Han spelar fotboll i ett lag som heter Rapoti FC, och han är jättebra på att spela fotboll.

Jag hade två jobb som jag älskade, det var fönsterputsare och toalettskrubbare. En dag när jag kom till städföreningen sade de att jag hade fått sparken. Jag var jätteledsen över att jag hade fått sparken från mina två drömjobb. Men som tur var, så var det inte bara min bror som var bra på fotboll. Jag var också bra, så jag började också spela fotboll i Rapoti FC. Jag fick spela i något som hette utvecklingslaget. Först fattade jag inte vad ett utvecklingslag var för något, men det var tydligen ett lag som är jättebra. Med tiden så blev jag jätteduktig. Jag blev bäst i världen, jag blev till och med bättre än både Messi och Ronaldo. När min bror slutade på fotboll då slutade jag också. Det var tråkigt att spela fotboll utan min bror. Det kändes så tomt så jag slutade.

Efter min karriär som fotbollsspelare började jag studera på universitet. Mitt mål är att bli läkare och hjälpa andra. Många i Afrika behöver hjälp så jag ska studera mycket och sen bli en hjälte. Än så länge har jag kommit halvvägs och mina betyg har varit proffsiga. Fortsätter det gå lika bra, så är jag en färdigutbildad läkare om 3 år. Då hoppas jag att jag får ett jobb som läkare, så jag kan bli en hjälte och rädda jättemånga människor i Afrika.

Jesus

Jesus KristusMitt liv som bäst

 

Jag föddes år 0. Man räknar ju åren efter mig. Jag växte upp i Delfaop. Delfaop bestod av en enda stor vulkan, vulkanen fick utbrott och sprängdes i bitar någon dag efter att jag föddes. Landet finns inte längre och ingen känner till Delfaop.  Min familj var de enda från Delfaop som överlevde. Vi flyttade till ett annat land som jag inte minns namnet på, ett land som blev dränkt av giftigt fågelbajs. Därifrån var det också bara jag och min familj som överlevde. Vi flyttade till Sverige när jag var 1 år och vi har levt här efter det. Det konstiga är att allt detta hände under bara 1 år och 22 dagar om jag minns rätt. Det var alltid lika jobbigt när ens land utrotades.

 

Min familj består av mamma, pappa, mina 3 storasyskon, jag och mina 4 småsyskon som är fyrlingar.

 

När jag var liten (ungefär 2-3 år) så satt jag på golvet och byggde lego när min brorsa kom in, jag minns att jag var jättenöjd med bygget. Brorsan förstörde mitt bygge och slängde det i mitt huvud. Tack vare det kom jag på en sak som skulle förändra mitt liv, jag kom på att jag skulle bygga något som aldrig skulle kunna gå sönder.

 

Jag byggde och byggde men brorsan tog alltid sönder det jag byggt och kastade det på mig.

 

Jag började meditera som 7 åring för att bli bättre på att bygga. När jag var 9 år och mediterade en dag så upptäckte jag att jag kunde flyga, jag kunde det bara när jag mediterade, aldrig annars…

 

Som 14 åring kunde jag kontrollera flygningen och flög nästan hela tiden. Vid det laget hade jag också gått på vattnet några gånger.

 

Jag läste bygglinjen på gymnasiet och lärde mig en massa nytt. Men jag var väldigt annorlunda för jag byggde inte med samma saker som de andra, om de t.ex. byggde med minivariationer av träplankor och tegelstenar så byggde jag av minivariationer av gummiankor och liknande. Det kändes riktigt bra att vara annorlunda faktiskt!

 

7 år efter det så byggde jag Eiffeltornet, jag byggde det helt själv med endast en spade och lite glasspinnar. Alla tror att det är gjort av stål men egentligen är det bara silvriga glasspinnar. Enligt mig blev det riktigt fint! Det liknade verkligen stål. Jag vann Nobelpriset. Efter det blev jag känd som den flygande byggaren, vilket jag tycker passar bra in på mig eftersom jag alltid flög när jag jobbade.

 

Jag blev anlitad till en massa konstiga byggen och blev ännu duktigare. Jag gillar verkligen mitt jobb och jag lär mig ju en massa saker.

 

Frihetsgudinnan är det också jag som har gjort. Den är gjord av hår från hela Indiens befolkning, jag fick hjälp av mina två papegojor att fläta och färga det grönt. Papegojorna var specialister på färgning och flätning av hår. Jag blev ännu kändare och fick 78 Nobelpris det året.

 

Nu tror jag att jag är gift men om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg. Jag har lite problem med mitt minne, jag har fått en sjukdom och lider av minnesförlust. Fråga mig inte hur jag kommer ihåg detta!

 

Och nu idag chillar jag med Gud.

Mohammad Mohamson

Jag föddes år 1995 i Kenyas huvudstad, som heter Nairobi.

Min pappa är uppväxt i Somalia och min mamma i Kenya. Jag har också en brorsa som heter Ahmed han är född i Kongo. Jag har många intressen men mitt allra bästa är fotboll. Min pappa gillar också fotboll så vi brukar lira tillsammans ibland.

Men en dag sa min pappa att jag och Ahmed skulle spela med i något lag. Vi var först lite tveksamma men vi sa okej. Jag började i ett lag de hette Mobo FC. Det var roligt de första gångerna men sedan blev de jätte stränga bara för att jag gjorde fel på någon övning.

2004 började jag i samma lag som Ahmed, Raputi FC som var ett mycket bättre lag.

Sen blandade tränarna alla spelare i laget i olika delar för att se vilka som skulle passa i det bästa laget.

De ropade upp namnen som skulle komma med i akademilaget, det laget bästa alltså. Min brorsa kom med men inte jag.

Jag ska nu berätta varför min brorsa är född i Kongo och jag i Kenya. När jag var ett år så reste vi till Kongo på semester. Mamma var gravid. Efter några dagar i Kongo så hörde vi en smäll. Pappa gick ut för att se vad det var. När pappa kolla upp i himlen regnade det ner bomber. Barnet var på väg ut och det tog några minuter innan han föddes. Så fort Ahmed föddes så flydde vi från Kongo.

När jag var 15 år så slutade jag med fotboll för familjen behövde pengar. Så jag tog helt enkelt ett jobb. Jag valde att jobba på en spelbutik.

Efter några år blev jag chef och tjänade bra pengar. När jag hade tillräckligt med pengar fortsatte jag vara chef  på spel butiken. Vi byggde ut vårt hus.  Vi gav bort all vår inredning till vår granne som var fattig. Vi köpte ny inredning.

Jag glömde berätta om vad som hände med min bror. Han bröt benet under en landskamp och fick sluta karriären och bo med oss. Jag jobbar fortfarande på spelbutiken och min brorsa sitter och spelar. Jag hoppas att han får något jobb någon gång.

 

Lars Lennartsson

Lars Lennartsson

Jag heter Lars och föddes år 1974 i Åkersberga. Kommer där emot inte ihåg vart i Åkersberga, jag har nämligen tagit tabletter för att glömma min barndom.

Ärligt talat så kommer jag inte ihåg något om min pappa än vad han gjorde mot oss, mig, mamma.

Mina 10 första år var de bästa, inget kom i vägen, jag hade en underbar familj och jag var trygg i den. Men vid 11 års åldern så började pappa att dricka allt mer och mer alkohol. Han gick inte en dag utan att ha druckit mist 10 ölflaskor. När han inte fick öl blev han vansinnig. Han skrek och var sur, i värsta fall så slog han mig och mamma. Pappa hade förändrats, han hade blivit en alkoholist.

En dag kom jag hem, huset var fullt av ölburkar, som vanligt. Men ifrån köket kom mamma och sa att pappa för första gången på en månad gått till jobbet. Jag frågade mamma om vad som hade hänt, hon svarade snabbt att jag skulle hålla mig undan från honom. Tillslut sa mamma att det skulle polisanmälas som misshandel och att de skulle skilja sig. Förvånansvärt blev jag glad, det kommer jag ihåg.

Vi kom överens om att polisen skulle enskilt prata med pappa, jag och mamma fick alltså inte träffa han mer. Vi packade våra saker och sedan kommer jag inte håg vad som hände, vad poliserna sa till pappa, eller vad poliserna sedan gav oss för besked, jag hoppas och tror att han sitter inne i fängelse, än idag för misshandel.

Det ända jag kommer ihåg var att efter den dagen, har jag aldrig sett min mamma eller pappa.

Det jag kommer ihåg efter detta var att jag den dagen satt på ett tåg upp till Norrland. Ensam, utan mamma. Jag var på väg upp till mormor och morfar. Jag kommer ihåg hur mycket jag saknade mamma, hur mycket jag grät. Mormor och morfar gjorde allt för att jag åtminstone skulle bli lite glad. De erbjöd att mamma skulle komma och hälsa på, men i det fallet så ville jag inte se henne och på minnas om allt. Morfar spelade fotboll med mig, det var min hobby, det jag gjorde minst en gång varje dag.

Jag kommer än ihåg hur jag mådde i skolan, hur mycket jag grät varje dag, hur alla mina kompisar reagerade på beskedet om allt som hänt mig. Hur jag kom in i klassrummet efter det och grät, såg alla sitta och gråta. Varför just mig? Hur som helst, hela stämningen i klassen var förstörd.

Den nya klassen var annorlunda, de behandlade mig illa. Jag satt ofta själv på raster, vid maten och ja, jag var ensam. Detta gjorde mig inte direkt gladare, så jag började intala mig själv att allt var mitt fel, att jag inte dög eller så.

Det tog en del på mig att intala det till mig själv, det fortsatte i fyra år. I hela 6an 7an 8an och 9an var jag deprimerad, men jag tog tabletter mot det, det skulle fixa sig. Det hjälpte lite, kunde gå till skolan men jag började med att skära mig själv i handleden. Det är en sak jag aldrig kommer glömma eller förlåta mig själv för, kommer aldrig vara stolt över det, aldrig. Det löste inga problem alls, snarare tvärt om. Men att få ont någon annan stans än i hjärtat, det var en underbar och obeskrivlig känsla.

Efter 9an gick jag till en psykolog och talade ut om allt. Psykologen fällde tårar, det gjorde jag med. Vi bestämde oss för att tillsammas ringa till min gamla lärare och be henne att samla ihop mina gamla lärare i olika ämnen, mina klasskamrater och de som aldrig riktigt brytt sig om mig. Det gav alla en tankeställare, att de varit så hemska mot någon så oskyldig. Alla grät, till och med macho killarna. Alla lärare som skällt ut mig för inaktivitet på lektionerna kom gråtandes och bad om ursäkt. Detsamma med alla andra i klassen.

Efter allt detta valde jag författar linjen på ett gymnasium som hette ”Umeågymnasium”. Men jag blev trött på Sverige efter att jag gått ut gymnasiet, ville ifrån alla minnen! Så jag flyttade till LA, men helt ärligt så var det mycket tråkigare där, hann skriva några berättelser där men det blev inget av dem. Jag flyttade tillbaka och fick kontakt med mormor och morfar igen, men de var riktigt gamla.

I maj 2006 träffade jag Moa, hon fick mig att bli en känd författare, vi blev kära. Efter ett år gifte vi oss. År 2009 fick vi två barn, Hannah och Alice. De hann bli 3 år innan jag och Moa skiljde oss. Det var inget speciellt med det egentligen, vi tappade bara känslorna.

Jag vann pris för en bok som heter ”Livet som mig”, den är mycket omtalad. Tack vare Moa.

Vi skiftar med ungarna, de får vara hos mig varannan vecka. Moa har träffat en ny, men inte jag, har inga planer för det och vill faktiskt förbli singel!

 

Miranda Fawn

Miranda Fawn

 Jag föddes 1990 på Danderyds sjukhus. Min barndom var ganska hemsk. Först hade jag inga kompisar. Sen blev jag mobbad i skolan. Jag blev slagen av mina föräldrar.

Jag var väldigt blyg. Jag vågande inte träffa en kurator. Jag var väldigt duktig i skolan men det verkade inte uppskattas.

Ina föräldrar hade misshandlat mig. Som jag helst inte vill prata om. Min mormor hade polisanmält dem ett par gånger. Efter en tid åkte mina föräldrar in och jag fick bo hos polisen ett tag eftersom jag inte hade några kompisar att erbjuda sig. Efter en tid hade de fått tag på min mormor så fick jag bo hos henne. Hon var väldigt snäll och en väldigt trevlig person. Jag älskade henne.

När jag var 11 år så dog hon.. Hela min värld var förstörd! Hon hade peppat mi för att våga gör saker. Våga vara. Men nu var hon bara borta!

Jag hade ett litet problem som var att, eftersom jag inte hade några kompisar så kunde jag inte bo hos någon. Så jag blev adopterad. Det var en familj på en mamma, pappa och en jämnårig tjej. De bodde i Skåne vilket betydde att jag skulle flytta dit.

Det var fantastiskt! Det var ett ställe där jag faktiskt kände mig älskad! Jag hade många vänner i skolan, min familj älskade mig, jag älskade dem! Jag och det andra barnet var bästisar. Vi hade blivit det efter att jag hade flyttat in. Det bara klickade. Det var lite stelt i början men det mjukade upp sig. Allt är perfekt. Hon heter Rebecka Åström.

Hon var som min mormor. Hon peppade mig för att våga! Våga vara den jag är. Göra saker jag vill. Hjälpa mig när jag mår dåligt. Precis som jag gör med henne.

När jag var 13 år, året var 2007 så flyttade jag och min underbara familj till USA, Florida. Vi fortsatte leva ett lyckligt liv. Senare på året fick vi höra att ’’America´s Got Talent’’ skulle söka folk till audition här i Florida. Jag och Rebecka sökte in med våran talang för sång. Vi gjorde vår addition. Vi visades på TV. Eftersom vi gick vidare!

Efter en lång tid med massor av skoj, så vann vi hela ’’America’s Got Talent’’ 2007.

Just nu är vi kända över hela världen. Jag tänker inte så mycket på att vi är kända. Jag och Rebecka är ju fortfarande vanliga personer.

År 2009 flyttade vi till California. 3 dagar efter att vi hade flyttat dit, kom det några grannar och hälsade på. Vi har nu fått reda på att vi bor granne med Justin Bieber! Jag och Rebecka är ju nästan kära i honom!

Ja, efter ett halvår är vi nu bästisar med Bieber. Vi har till och med en liten gång från hans hus till vårat. Det är lite jobbigt att alla fansen vet vart vi bor genom sociala medier, men, men. Dock är Justin inte hemma så mycket eftersom han är på turné.

År 2012 bad alla olika tidningar och fans, vänner och familj mig och Rebecka skriva en bok var. Som handlar om oss. Så vi gjorde det. Det såldes över 30 000 exemplar!

Vi fortsätter att skriva historier då och då. Sång texter. Just nu håller jag ju på att skriva denna självbiografi!

Just nu är jag 23 år. Bor tillsammans med min härliga familj och lever livet.

 

 

Janne Björn

Janne Björn

Jag är Janne Björn och jag är 42år och jobbar på elgiganten. När jag var liten hatade jag skolan. Och det gör jag också nu men jag menar jobbet. Jag var med idol 2001. Mina vänner sa att jag var bra på sjunga. Men de ljög. När jag kom in hade jag förväntat mig en guld biljett. Men dom bara garva. Det ändrade hela mitt liv jag hade tänk mig en artist karriärL. Jag skaffade mig ett akvarium som tröst och det är 1000L akvarium.  Jag har en Silver Arowanan det är en stor rovfisk.  Hon heter wurst. Och jag jobbar på en av sveriges största akvarie butik