Mohammad Mohamson

Jag föddes år 1995 i Kenyas huvudstad, som heter Nairobi.

Min pappa är uppväxt i Somalia och min mamma i Kenya. Jag har också en brorsa som heter Ahmed han är född i Kongo. Jag har många intressen men mitt allra bästa är fotboll. Min pappa gillar också fotboll så vi brukar lira tillsammans ibland.

Men en dag sa min pappa att jag och Ahmed skulle spela med i något lag. Vi var först lite tveksamma men vi sa okej. Jag började i ett lag de hette Mobo FC. Det var roligt de första gångerna men sedan blev de jätte stränga bara för att jag gjorde fel på någon övning.

2004 började jag i samma lag som Ahmed, Raputi FC som var ett mycket bättre lag.

Sen blandade tränarna alla spelare i laget i olika delar för att se vilka som skulle passa i det bästa laget.

De ropade upp namnen som skulle komma med i akademilaget, det laget bästa alltså. Min brorsa kom med men inte jag.

Jag ska nu berätta varför min brorsa är född i Kongo och jag i Kenya. När jag var ett år så reste vi till Kongo på semester. Mamma var gravid. Efter några dagar i Kongo så hörde vi en smäll. Pappa gick ut för att se vad det var. När pappa kolla upp i himlen regnade det ner bomber. Barnet var på väg ut och det tog några minuter innan han föddes. Så fort Ahmed föddes så flydde vi från Kongo.

När jag var 15 år så slutade jag med fotboll för familjen behövde pengar. Så jag tog helt enkelt ett jobb. Jag valde att jobba på en spelbutik.

Efter några år blev jag chef och tjänade bra pengar. När jag hade tillräckligt med pengar fortsatte jag vara chef  på spel butiken. Vi byggde ut vårt hus.  Vi gav bort all vår inredning till vår granne som var fattig. Vi köpte ny inredning.

Jag glömde berätta om vad som hände med min bror. Han bröt benet under en landskamp och fick sluta karriären och bo med oss. Jag jobbar fortfarande på spelbutiken och min brorsa sitter och spelar. Jag hoppas att han får något jobb någon gång.

 

Lars Lennartsson

Lars Lennartsson

Jag heter Lars och föddes år 1974 i Åkersberga. Kommer där emot inte ihåg vart i Åkersberga, jag har nämligen tagit tabletter för att glömma min barndom.

Ärligt talat så kommer jag inte ihåg något om min pappa än vad han gjorde mot oss, mig, mamma.

Mina 10 första år var de bästa, inget kom i vägen, jag hade en underbar familj och jag var trygg i den. Men vid 11 års åldern så började pappa att dricka allt mer och mer alkohol. Han gick inte en dag utan att ha druckit mist 10 ölflaskor. När han inte fick öl blev han vansinnig. Han skrek och var sur, i värsta fall så slog han mig och mamma. Pappa hade förändrats, han hade blivit en alkoholist.

En dag kom jag hem, huset var fullt av ölburkar, som vanligt. Men ifrån köket kom mamma och sa att pappa för första gången på en månad gått till jobbet. Jag frågade mamma om vad som hade hänt, hon svarade snabbt att jag skulle hålla mig undan från honom. Tillslut sa mamma att det skulle polisanmälas som misshandel och att de skulle skilja sig. Förvånansvärt blev jag glad, det kommer jag ihåg.

Vi kom överens om att polisen skulle enskilt prata med pappa, jag och mamma fick alltså inte träffa han mer. Vi packade våra saker och sedan kommer jag inte håg vad som hände, vad poliserna sa till pappa, eller vad poliserna sedan gav oss för besked, jag hoppas och tror att han sitter inne i fängelse, än idag för misshandel.

Det ända jag kommer ihåg var att efter den dagen, har jag aldrig sett min mamma eller pappa.

Det jag kommer ihåg efter detta var att jag den dagen satt på ett tåg upp till Norrland. Ensam, utan mamma. Jag var på väg upp till mormor och morfar. Jag kommer ihåg hur mycket jag saknade mamma, hur mycket jag grät. Mormor och morfar gjorde allt för att jag åtminstone skulle bli lite glad. De erbjöd att mamma skulle komma och hälsa på, men i det fallet så ville jag inte se henne och på minnas om allt. Morfar spelade fotboll med mig, det var min hobby, det jag gjorde minst en gång varje dag.

Jag kommer än ihåg hur jag mådde i skolan, hur mycket jag grät varje dag, hur alla mina kompisar reagerade på beskedet om allt som hänt mig. Hur jag kom in i klassrummet efter det och grät, såg alla sitta och gråta. Varför just mig? Hur som helst, hela stämningen i klassen var förstörd.

Den nya klassen var annorlunda, de behandlade mig illa. Jag satt ofta själv på raster, vid maten och ja, jag var ensam. Detta gjorde mig inte direkt gladare, så jag började intala mig själv att allt var mitt fel, att jag inte dög eller så.

Det tog en del på mig att intala det till mig själv, det fortsatte i fyra år. I hela 6an 7an 8an och 9an var jag deprimerad, men jag tog tabletter mot det, det skulle fixa sig. Det hjälpte lite, kunde gå till skolan men jag började med att skära mig själv i handleden. Det är en sak jag aldrig kommer glömma eller förlåta mig själv för, kommer aldrig vara stolt över det, aldrig. Det löste inga problem alls, snarare tvärt om. Men att få ont någon annan stans än i hjärtat, det var en underbar och obeskrivlig känsla.

Efter 9an gick jag till en psykolog och talade ut om allt. Psykologen fällde tårar, det gjorde jag med. Vi bestämde oss för att tillsammas ringa till min gamla lärare och be henne att samla ihop mina gamla lärare i olika ämnen, mina klasskamrater och de som aldrig riktigt brytt sig om mig. Det gav alla en tankeställare, att de varit så hemska mot någon så oskyldig. Alla grät, till och med macho killarna. Alla lärare som skällt ut mig för inaktivitet på lektionerna kom gråtandes och bad om ursäkt. Detsamma med alla andra i klassen.

Efter allt detta valde jag författar linjen på ett gymnasium som hette ”Umeågymnasium”. Men jag blev trött på Sverige efter att jag gått ut gymnasiet, ville ifrån alla minnen! Så jag flyttade till LA, men helt ärligt så var det mycket tråkigare där, hann skriva några berättelser där men det blev inget av dem. Jag flyttade tillbaka och fick kontakt med mormor och morfar igen, men de var riktigt gamla.

I maj 2006 träffade jag Moa, hon fick mig att bli en känd författare, vi blev kära. Efter ett år gifte vi oss. År 2009 fick vi två barn, Hannah och Alice. De hann bli 3 år innan jag och Moa skiljde oss. Det var inget speciellt med det egentligen, vi tappade bara känslorna.

Jag vann pris för en bok som heter ”Livet som mig”, den är mycket omtalad. Tack vare Moa.

Vi skiftar med ungarna, de får vara hos mig varannan vecka. Moa har träffat en ny, men inte jag, har inga planer för det och vill faktiskt förbli singel!

 

Miranda Fawn

Miranda Fawn

 Jag föddes 1990 på Danderyds sjukhus. Min barndom var ganska hemsk. Först hade jag inga kompisar. Sen blev jag mobbad i skolan. Jag blev slagen av mina föräldrar.

Jag var väldigt blyg. Jag vågande inte träffa en kurator. Jag var väldigt duktig i skolan men det verkade inte uppskattas.

Ina föräldrar hade misshandlat mig. Som jag helst inte vill prata om. Min mormor hade polisanmält dem ett par gånger. Efter en tid åkte mina föräldrar in och jag fick bo hos polisen ett tag eftersom jag inte hade några kompisar att erbjuda sig. Efter en tid hade de fått tag på min mormor så fick jag bo hos henne. Hon var väldigt snäll och en väldigt trevlig person. Jag älskade henne.

När jag var 11 år så dog hon.. Hela min värld var förstörd! Hon hade peppat mi för att våga gör saker. Våga vara. Men nu var hon bara borta!

Jag hade ett litet problem som var att, eftersom jag inte hade några kompisar så kunde jag inte bo hos någon. Så jag blev adopterad. Det var en familj på en mamma, pappa och en jämnårig tjej. De bodde i Skåne vilket betydde att jag skulle flytta dit.

Det var fantastiskt! Det var ett ställe där jag faktiskt kände mig älskad! Jag hade många vänner i skolan, min familj älskade mig, jag älskade dem! Jag och det andra barnet var bästisar. Vi hade blivit det efter att jag hade flyttat in. Det bara klickade. Det var lite stelt i början men det mjukade upp sig. Allt är perfekt. Hon heter Rebecka Åström.

Hon var som min mormor. Hon peppade mig för att våga! Våga vara den jag är. Göra saker jag vill. Hjälpa mig när jag mår dåligt. Precis som jag gör med henne.

När jag var 13 år, året var 2007 så flyttade jag och min underbara familj till USA, Florida. Vi fortsatte leva ett lyckligt liv. Senare på året fick vi höra att ’’America´s Got Talent’’ skulle söka folk till audition här i Florida. Jag och Rebecka sökte in med våran talang för sång. Vi gjorde vår addition. Vi visades på TV. Eftersom vi gick vidare!

Efter en lång tid med massor av skoj, så vann vi hela ’’America’s Got Talent’’ 2007.

Just nu är vi kända över hela världen. Jag tänker inte så mycket på att vi är kända. Jag och Rebecka är ju fortfarande vanliga personer.

År 2009 flyttade vi till California. 3 dagar efter att vi hade flyttat dit, kom det några grannar och hälsade på. Vi har nu fått reda på att vi bor granne med Justin Bieber! Jag och Rebecka är ju nästan kära i honom!

Ja, efter ett halvår är vi nu bästisar med Bieber. Vi har till och med en liten gång från hans hus till vårat. Det är lite jobbigt att alla fansen vet vart vi bor genom sociala medier, men, men. Dock är Justin inte hemma så mycket eftersom han är på turné.

År 2012 bad alla olika tidningar och fans, vänner och familj mig och Rebecka skriva en bok var. Som handlar om oss. Så vi gjorde det. Det såldes över 30 000 exemplar!

Vi fortsätter att skriva historier då och då. Sång texter. Just nu håller jag ju på att skriva denna självbiografi!

Just nu är jag 23 år. Bor tillsammans med min härliga familj och lever livet.

 

 

Janne Björn

Janne Björn

Jag är Janne Björn och jag är 42år och jobbar på elgiganten. När jag var liten hatade jag skolan. Och det gör jag också nu men jag menar jobbet. Jag var med idol 2001. Mina vänner sa att jag var bra på sjunga. Men de ljög. När jag kom in hade jag förväntat mig en guld biljett. Men dom bara garva. Det ändrade hela mitt liv jag hade tänk mig en artist karriärL. Jag skaffade mig ett akvarium som tröst och det är 1000L akvarium.  Jag har en Silver Arowanan det är en stor rovfisk.  Hon heter wurst. Och jag jobbar på en av sveriges största akvarie butik

Oskar Palm

Oskar Palm

Jag föddes i Sverige 31 maj år 2001. Mitt liv började med att jag föddes, inte så jätte stor händelse eller jo för mig var det ju det men för världen är det sådant som händer varje sekund.

De första åren var det inte så mycket som hände förutom att jag lärde mig att simma, cykla, prata och gå. Jag har nog ett ganska bra liv om man inte räknar med alla gånger jag har blivit arg på mina läxor.

Det som har varit en stor händelse för mig är nog den gången jag åkte till New York och Florida, alltså USA. När jag var i New York var det affärer och snabbmats resturanger över allt. De coolaste sakerna jag såg var Statue of Liberty och Empire State Building. Allt var så stort där t ex skykrapor, butikerna och vägar. Bilar fanns det nästan vart man än gick.

När jag blir vuxen vill jag bli Data ingenjör på ett spelbolag

Olivia Sjöberg

Dagboken       Datum 8/9 2012

 

Hej kära dagboken! Jag har inte skrivit på väldigt länge men det har hänt mycket. Väldigt mycket! Ja, jag kanske ska berätta allt som har hänt?

Det började med att vi skulle flytta ut till landet, skit tråkigt! Jag vill inte flytta ut till något läskigt spökhus! Ja! Det är seriöst ett spökhus! Det är till och med lite trasigt. Det är rena rama dödshuset! Men vad kan jag göra liksom? Förutom att skrika och tjata på mamma och pappa att vi ska flytta tillbaks igen. Jag saknar vårt gamla hus, det var så mysigt. Vårt nya hus är så långt ifrån mysigt man kan komma!

Men i alla fall så flyttade vi till ”Dödshuset” och ja det var läskigt. Det fanns inte ens någon täckning! Fattar ni!? Jag kunde inte ens använda min mobil! Men jag vande mig vid det.

Pappa och mamma var så himla upptagna med att få huset klart, och laga saker och så där. Såklart blir jag och Joel de som får vakta Max och Hanna. Åh just det! En tjej som bodde en bit ifrån oss, hon kom med saft och bullar, hon hette Nina. Nina välkomnade oss hit. Nina var lite yngre än jag. Några dagar senare kom hon och frågade om vi ville följa med till en bad klippa och bada. Det ville vi. När jag säger ”vi” menar jag mig och Joel. Det var en väldigt solig dag och det var varmt på klippan. Jag blev solbränd som vanligt jag blir alltid solbränd. Så jag gick till huset för att hämta solkräm. När jag kom tillbaka så hade Joel badat, han hade säkert visat upp sig för Nina!

Om ni undrar så kommer jag inte berätta dag för dag för dag för dag osv, nej det blir tråkigt! Jag hoppar lite framåt. Jag berättar lite om när Joel började bete sig konstigt, det viktiga nästan. Ja, Joel är alltid konstig men inte på det här sättet liksom. Han pratar inte lika mycket, han har pratat med pappa om någon man i rutig skjorta. Det har han gjort med mig med. Men det konstiga och lite läskiga är att bara Hanna Max och Joel har sett honom… Det sa i alla fall Joel. Joel sa att de bara kan se honom för att de tre är yngst. Jag la mig inte så mycket i, till en början.

Joel berättade för mig att han träffade på mannen i rutig skjorta jätte ofta, som om mannen följde efter honom. Joel berättade att han såg mannen i stan när han och pappa var och handlade däck. Joel såg honom på tv snabbt kom han upp sen försvann han. Jag rös i hela kroppen när Joel berättade det där.

Nina var mycket inblandad också, hennes mormor hade blivit jätte konstig och jätte orolig, och börjat sätta upp masker för att hålla ”vargen” borta sa hon. Joel jag och Nina försökte ta reda på det jätte länge. Till slut, en gång när jag inte var med berättade mormor det för Joel och Nina, varför hon satt upp masker utomhus. Hur jag vet det här var för att Joel och Nina berättade det för mig senare när vi var på sjön. Jo, det var på sjön vi tre satt i en liten båt. Det var då de började berätta om allt som hade hänt. Om skogen, om mobilen, om vargskelettet. Jag bara satt där och lyssnade när de berättade allt precis ALLT. Det var som att sitta och lyssna på spökhistorier, det var ju dimma på sjön så det gjorde det inte bättre. Jag kan inte berätta allt här och nu, men jag kan berätta om mobilen lite kortfattat.

Joel fick ett sms när han var ute han ansåg att det var från Nina eftersom de skulle höras den dagen, och det stod inte vem det var ifrån. Det stod att de skulle mötas någon stans på myggfältet tror jag att det hette. Joel var på väg genom skogen när det börjar regna. Han tar en annan väg genom skogen men märker att han har gått vilse. Det läskiga är att han ropar och ropar men ingen hör eller kommer. Jo förutom en. Mannen. Han kommer bara gående fram det blir kallt i hela honom och runt omkring honom. Sen säger mannen ”hej har du gått vilse”? Joel springer därifrån en bit sen träffar han på Nina och undrar ifall hon har sett mannen i rutig skjorta, men det hade hon inte.

I alla fall så låter det inte så läskigt när jag förklarar men det var det. Vi åkte tillbaka till huset och sen några dagar efter, det här kommer låta konstigt men huset bara brann upp… Max hade pysslat med tändstickor. Ja, efter det flyttade vi hem igen mamma och pappa orkade inte göra om allt efter allt hårt arbete. Jag saknar nästan stället det var faktiskt helt okej. Vi flyttade ju inte direkt HEM det var ju upptaget nu mamma och pappa sålde det ju efter vi hade flyttat så nu bor vi i ett stort vitt hus med två våningar och pool fatta vilket lyxhus! Nu tänker ni säkert ”Hur hade det råd med det?” Jo pappa vann på lotteri, mycket pengar! Så ja nu ligger jag i våran stora bäddsoffa och skriver i min dagbok nu när jag har tid. Oh just det! Nina och hennes mormor bor nu bara några meter bort från vårt hus, de ville också flytta efter allt det här så nu är Joel och Nina VÄLDIGT bra vänner om ni förstår vad jag menar blink blink! Oj nu ropar mamma hon vill ha hjälp med maten, vi hörs nog imorgon dagboken hej då!

Olivia Sjöberg

En självbiografi av Olivia Sjöberg

Jag heter Olivia Sjöberg och jag föddes 1961 i Täby. Jag växte upp i Stockholm i Täby, med mamma Klara, pappa Jens, storasyster Linn och lillasyster Sofia. Vi bodde i en vit ganska stor villa. Jag gick på dagiset Blomtornet det var ett väldigt bra dagis.

Redan som liten älskade jag att dansa och röra på mig, så när jag var fem år började jag dansa balett, och senare blev det discodans. I  sjuan började jag bli väldigt duktig på discodans, så när jag fyllde femton år uppträde jag för första gången på en scen med en stor publik och på tv. Det är en av de bästa minnena jag har. Jag minns att jag var jättenervös men när jag väl kom upp på scen och började dansa tyckte jag bara att det var kul!

När jag var tjugo år åkte jag och några nära vänner till mig på en utlandsresa till Spanien. Det var väldigt varmt för det var mitt i sommaren och jag älskade att svalka mig i havet! Vi åkte runt och åt god mat och shoppade fina kläder och det var en sådan underbar sommar! Vi åt Paella som innehåller saffran med ris och goda skaldjur, man kunde också få det med kyckling. Det var så gott jag bara njöt av maten jag åt! Sedan åkte vi tillbaks till hotellet. Det var ett fyrstjärningt hotell. Det var en talangjakt och jag och mina vänner var med och dansade. Killen som höll i talangjakten tyckte att jag var så bra så han gav mig ett danskontrakt, men jag tackade nej. För hur underbart Spanien än är vill jag inte flytta dit. Så vi åkte hem sen.

Jag gifte mig när jag var tjugofem. Jag gifte mig med en engelsman som hade hälsat på i Sverige i Stockholm. Vi gifte oss i Täby kyrka. Sen fick vi två barn en tjej och en kille. Tjejen heter Sarah och killen heter Mark, det blev engelska namn. När vi gifte oss så tog vi hans efternamn som var Jones. Så nu heter jag Olivia Jones. När vi gift oss och skaffat barn flyttade vi till New York i ett stort och fint hus! Husen är så fina i New York! Vi fick trevliga grannar med tre hundar som barnen brukar leka med. Senare skaffade vi faktiskt också en hund en Jack russel som vi kallar Nellie hon är jätte fin! Nu är jag danslärare och uppträder ibland på tv. Min man är en läkare.

Nu är jag femtiotvå år och jag och min man lever fortfarande tillsammans men nu har barnen flyttat hemifrån. Om en vecka kommer min familj från Sverige och hälsar på, det ska verkligen bli kul att se dem, det var så länge sedan. Mitt liv tycker jag är lyckligt!